Tidigare utställningar

Här finns information om våra tidigare utställningar.

Bild: Verk av Nisrine Boukhari (2019)

PLACEHOLDER TEXT!

2023

Egensinniga keramiska skulpturer samverkar med material som päls, mosaikstenar och nagellack. De förmedlar både en oräddhet och kraft men också en sårbarhet, sorg och saknad.

För Linda Karlsson är det viktigt att hon får energi när hon skapar, energi som hon kan förmedla vidare till dem som möter hennes konst. Tillsammans med naivisten och slumpen skapar hon nya kraftfulla objekt och som ledare för The Rainbow Rescue Team kämpar hon för alla.

I The Rainbow Rescue Team ingår alla Lindas skulpturer och när de sprider ut sig i världen ger hon dem all den kraft de behöver för att nå in i folks hjärtan och hjälpa behövande.

Regnbågen är återkommande som symbol och ett viktigt element i hennes skapande, den ger styrka och står för allas lika värde. Tillsammans hjälps de åt att göra vår planet mindre våldsam och hårdhjärtad!

"Livets stig stakar från första stund ut sig, förgrenar sig.
Vägvalen påverkar allt. Att välja med magkänslan.
Vi dras åt rätt håll. Ibland sker det snabbt.
Ibland tar det år.

Förnimmas det vanliga. Att inte finnas.
Vara rädd men ändå stark. Leva fullt ut i ensamhet.
Utan sammanhang. Att vara skräp.

Tårar som stockar sig, det finns inte tårar nog.
Man går på tomgång. Krymper till osynlighet.

Ilskan kommer. Skriken mot havet.
Universum tar emot.
Då kommer tårarna tillbaka.
Sorgen.
Lättnaden.
Tyngden som lämnar kroppen.
Som att dö.
Jag ser då in i mina rödgråtna ögon.
Jag skriker: Jag älskar dig!
och i nästa andetag tröstar jag mig själv.

Det kommer en vändning, inte snart men sen.
När valet att leva är störst.
Valet att inte dö.
Viljan att finnas.

Kraften blir tydlig. Energin fyller den bortglömda kroppen.
Klättrar upp och tar igen livet.
Blomstrar.
Regnbågen glittrar, accepterar.
Det är nu jag finns.

Nu."

-Linda Karlsson

Linda Karlsson bor och arbetar i Stjärnhov, Sörmland. År 2007 tog hon examen i keramik och glas vid Konstfack i Stockholm och har sedan dess deltagit i flera separat- och grupputställningar i Sverige. Lindas arbeten har bland annat visats på gallerier så som ID:I Galleri och blås & knåda. Hon har genomfört flera offentliga verk och är representerad på Statens konstråd, Sörmlands läns landsting, Västra Götalandsregionen, Uppsala kultur & bildning med flera.

En utställning som ingår i stipendiet från Föreningen Ebelingmuseets vänner och som delas ut till målgruppen ung konstnär med Sörmlandsanknytning. 2022 års stipendiat är Torshällabördige Samuel Klauninger.

Samuel arbetar i en folkkonsttradition med figurativt måleri, oftast i liten skala och med akrylfärg. Han eftersträvar ett uttryck där teckning och måleri kan komma fram och samverka på olika sätt. Rent tekniskt ”ritar” han sina målningar sittandes vid ett skrivbord.

Klauninger har vuxit upp med musiken och hämtar mycket av sin inspiration därifrån. Han behandlar måleriet som ett språk med möjligheten att nå, beskriva och förmedla särskilda nyanser av verkligheten.

Samuel Klauninger är född och uppvuxen i Torshälla, bosatt och verksam i Malmö.

Lukten av snö. En solvarm husvägg. Kluckande vatten under en brygga. Det fanns en tid där världen var närvarande och självklar. I dag är det något som inte längre stämmer, en konflikt mellan människan och en värld som inte längre är passiv. Havet ger inte längre, skogen tystnar och atmosfären är mättad av oxider. Det som vi förut kunde göra utan att närmre tänka efter är inte längre möjligt.

Utställningen Handen andas med världen, är ett försök att komma tillbaka till en relation med världen som bygger på ömsesidighet och respekt. Hantverket är för Petter Hellsing en väg att återskapa det som har gått förlorat mellan människan och världen. I hantverket finns en erfarenhet att förhålla sig till ett material, vi tvingas lyssna på krafter utanför oss själva. Handlingen kräver en ömsesidighet och vidgar gränserna för att vara människa.

Att förstå världen via händerna är sedan tusentals år, en del av att vara människa och kanske är det så att kreativa händer är grunden för vår kultur. Att aktivera händerna är att aktivera hjärnan, våra händer bygger en relation till världen.

I utställningen bjöd Petter Hellsing in till ett deltagande som utgick från den kollektiva kunskap som är hantverkets grund. Det blev ett rum som kom att leva och förändras under hela utställningsperioden. Ull och trä var basen och det fanns möjlighet att prova på att karda, spinna, väva, snida och tälja.

I Handen andas med världen ville Hellsing även knyta kontakter till de lokala nätverk som finns runt materialen så som fårbönder, vävstugor och besökare med nyfikenhet på materialen.

Petter Hellsing är sedan flera år verksam som konstnär på Gotland och arbetar där med de material han har omkring sig. Ofta ull och det är inte bara för att ta tillvara en lokal resurs som saknat kommersiellt värde. Utan det sätter honom även i en relation till platsen, landskapet och till den kunskap som finns bland lammbönder och nätverken kring materialen. I utställningen visade Hellsing bildvävar som ett porträtt av materialet i sig självt. Vävstolar som skulptural form, där redskapets relation till den mänskliga kroppen får expandera ut i rummet men han arbetar även med brukstextilier att användas i vardagen, mattor av handspunnen ull ifrån gutefår och arbetskläder av handvävda ulltyger att användas i det praktiska arbetet med lammen.

2022

I videoinstallationen Echoes part III vänder sig platsen tillbaka till dig som betraktare genom att stillsamt visa att den har uppmärksammat din existens. Naturen har i vårt samhälle länge fått till uppgift att vara en fristad för människan och den har absorberat en stor mängd mänskliga bekymmer och längtan. Fragment av dessa förtroenden, iakttagelser och drömmar gömmer sig som rester i vår omgivning och tillbaka mot oss studsar dess ekon.

Echoes bygger på ett performance-verk som under november 2021 visades på Lilith Performance Studio, Malmö. Installationen som visas på Ebelingmuseet består av ett landskap med löv och speglingar där ett trekanaligt videoverk och ett 32 minuter långt ljudverk omger betraktaren. De tre individuella video-looparna skiftar i långsamma sekvenser och kombinationerna av bilder är i konstant förändring. Verkets ljudkomposition är skapad i samarbete med Michel Wenzer och Cecilia Nordlund.

Elin Maria Johanssons arbeten har de senaste åren rört sig runt frågeställningar om flocken eller svärmen och det kollektiva medvetandet, med ett perspektiv utifrån naturens allra minsta organismer till solsystemets inneboende kommunikation. Tillsammans bildar hennes verk en abstrakt och metaforisk väv som speglar den plats och den tid vi befinner oss i.

Elin Maria Johansson är född 1979 i Västernorrland. Hon är utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och är idag bosatt och verksam i Skåne sedan 2010. Hennes verk har bland annat visats på Härnösands konsthall, Konstfrämjandet Bergslagen i Örebro, Lilith Performance Studio i Malmö, Galleri 21 i Malmö, Galleri 54 i Göteborg, Nikolaj Kunsthall i Köpenhamn och IFÖ Center i Bromölla.

Med anledning av att museet firar 25 år presenteras en tillfällig utställning med verk av Allan, Marianne och Harriet Ebeling som inte tidigare eller endast vid något enstaka tillfälle är visade på museet. De flesta verken i utställningen är inlånade från privatpersoner, men några finns även i museets egen samling.

År 1997 kunde Ebelingmuseet öppna upp sina dörrar för första gången. Detta tack vare en stor donation från familjen Ebeling och med Allan Ebelings dotter Harriet som en starkt drivande kraft. Torshälla stadsförvaltning fick möjlighet att ta emot och vårda frukterna av ett minst sagt spännande konstnärskap signerat Allan Ebeling (1897-1975). Syftet med ett museum var att tillgängliggöra den omfattande samlingen av måleri, skulpturer, teckningar, grafik och keramik för allmänheten.

När vi idag, tjugofem år senare, blickar tillbaka på åren som gått kan vi se att museet både har blivit större till ytan och utvecklat sin verksamhet med bland annat konstpedagogik och offentlig konst. Dessutom har samlingen av konst och föremål av Allan, Marianne och Harriet Ebeling vuxit under årens lopp, mycket tack vare donationer från olika privatpersoner, familjen Ebeling och inte minst Ebelingmuseets vänner, en stödförening till museet som grundades 1998 och som fortfarande är en viktig samarbetspartner till museet.

Vargfabriken är ett fiktivt scenario där vargen enbart är en åsikt som går att bära likt en förklädnad för att representera något annat, en åsikt, en identitet eller ett arv. Med avstamp från den omdebatterade vargfrågan kretsar utställningen kring en fabrik som producerar dräkter bestående av symbolfrågor från verkligheten.

Utställningen är gjord som en platsspecifik installation av storskaliga och tredimensionella oljemålningar som tillsammans gestaltar en arrangerad scen. Dess material består av formsågat trä som under processarbetet gått från verkligt sydda dräkter, dokumentation och slutligen till den föreställda berättelsen genom måleriet.

Fabriken agerar som ett nav och dräkterna som producerats där hamnar på kroppar och kan förstärka, stänga in eller verka löjeväckande när de sitter på. Genom den uppdiktade fabriken får vi möta symbolik bortanför oss själva och ifrågasätta vad vi egentligen pratar om.

Amanda Karlssons konstnärliga arbeten utgår från berättelser från en fiktiv verklighet vid sidan av vår egen. En verklighet skapad ur hennes uppväxt i Värmland kring mytologiskt berättande, arbetarklass och djupa skogar. Genom måleri, skulptur och rumsliga installationer utforskar hon vårt kollektiva sanningssökande och hittar vägar där vi kan göra vår mänsklighet mer begriplig.

Amanda Karlsson (f. 1989) är uppvuxen i Karlstad, Värmland och är numera bosatt och verksam i Göteborg. Hennes verk har bland annat visats på OpenArt Örebro, Arvika konsthall och Ståhl Collection där hon även var deras första stipendiat. Hennes offentliga gestaltningar finns i Norrtälje kommun, Falköping kommun, Göteborg stad och hon är representerad i ett stort antal samlingar både i Sverige och internationellt.

Under tidigt 1970-tal använde Stellan Wiberg sina egna skulpturer som motiv för målningar. Dessa metabilder ingick sedan i hans och Knut-Erik Lindbergs gemensamma utställning RUM OCH MELLANRUM som visades på Sveagalleriet i Stockholm och Eskilstuna konstmuseum år 1975.

År 2018 återgick Wiberg till denna idé och arbetsform och de tre skulpturer som då ingick i en utställning på Ebelingmuseet har nu blivit till målade ”skulpturporträtt”. Förutom att ägna sig åt detta har han även botaniserat i sitt skissarkiv och efter bearbetning av tidigare idéer och skisser har det tillkommit en rad nya målningar, något Wiberg ser som ett konceptuellt retrospektiv.

Projektet och arbetet med skulpturporträtt och tidigare skisser omfattar drygt femtio målningar, varav en fjärdedel visas i utställningen. En utställning som för övrigt är den sista Wiberg gör på eget initiativ då begränsad synförmåga gör fortsatt målande omöjligt.

Stellan Wiberg är född i Halmstad 1938 och nu bosatt i Torshälla, Eskilstuna. Han har bland annat studerat vid Konstindustriskolan i Göteborg, Valand i Göteborg och vidareutbildning vid Konsthögskolan i Stockholm samt gått i lära hos skulptör Eric Nilsson. Wiberg är representerad vid konstmuseerna i Borås och Eskilstuna, Laholms teckningsmuseum, Skissernas museum i Lund och vid statliga och kommunala institutioner.

Maskineriet är en strävan efter vinnaren. Det är en undersökning om vår relation till sport och verktyg, utövande kroppar och om samhällsideal. Genom mötet och brytningen med det allmängiltiga ställs frågor om vems ideal som får ta plats.

I utställningen möter vi skulpturer som är hybrider mellan det tidskrävande handgjorda arbetet och industriellt producerat material, som sätts ihop till nya formationer. Skulpturerna ställer frågor om vårt förhållande till sport och verktyg och deras införstådda normer, vars repetitiva mönster i sitt utövande och jargong blir en kroppslighet, en självklarhet som inte noteras. De blir till symboler över maskulina värden såsom skicklighet, kontroll, logik och styrka, men också för exkluderande normer och inklämda kroppar. Skulpturerna har förvridits så att det står i kontrast mellan att vara en representation men också en dekonstruktion av det som de representerar.

I arbetsprocessen till utställningen har ett sökande efter material pågått på olika skrotupplag, för att skapa möten som inte naturligt hade uppstått. Ett rum skapas där ologiska krockar och erfarenheter vävs in med det nya, där skulpturerna pendlar mellan att bara låta en glass vara en glass men som samtidigt kan vara en flamma, en olympisk eld, i strävan mot det perfekta.

Linda Ottosson arbetar utifrån en feministisk teoribildning och utforskar strukturella situationer över hur det särskiljande är ett sätt att forma kön, klass och identitet. Hon har i sina verk en humoristisk underton, där hon försöker vrida perspektivet för både objekten och publiken. Skulpturerna skapas ur en nyfikenhet på en värld där hon inte automatiskt haft tillträde till.

Ottosson är född 1986 i Mölndal. Hon är verksam i Stockholm och har en kandidat och masterutbildning vid Konstfack- University of Art, Crafts and Design i Stockholm. Hennes verk har visats på bl.a. Millesgården Lidingö, Konstepidemin Göteborg, Open Craft Örebro, samt Galerie Marzee Nederländerna.

Med storskaliga skulpturala verk som tar avstamp från två olika tidslinjer; den geologiska tiden som vittnar om långsamma processer med början i jordens tillkomst, i relation till människans korta varande och tidsuppfattning.

Fredrik Strid arbetar återkommande med naturen som tema eller startpunkt i sitt konstnärskap. Ofta är hans skulpturer både direkta och nära själva ursprunget med sina igenkännbara former men konceptuellt laddade mellan känslor och olika vetenskaper.

I utställningen visas de helt nyproducerade skulpturerna Mr. Big Bang, Fossil (att göra en stalagmit) och Solida ekon varav samtliga bär spår eller avtryck från en mänsklig närvaro. Det kan röra sig om lerans formbarhet och fingrarnas spår som i den pillemariska figuren Mr. Big Bang. Eller genom konstnärens försök att skulptera en stalagmit i verket Fossil (att göra en stalagmit) men där arbetet avstannat mitt i görandeprocessen. Eller med efterklangen av ett material i relation till en konstnärlig intention, så som i verket Solida ekon.

Fredrik Strid är född och uppväxt i Torshälla men numer bosatt och verksam i Månkarbo, norra Uppland. 2010 skaffade han sitt nuvarande ateljéboende i missionshuset Persbo och driver där skulpturparken och konstnärsresidenset Persbo Studio. Strid har en Magisterexamen i fri konst från konsthögskolan i Malmö och har även studerat konstteori för Mary Kelly på UCLA i Los Angeles.

Fredrik Strids arbeten har bland annat visats på Malmö Konstmuseum, Ystads Konstmuseum, Kunsthaus Dresden, OR-Gallery, Peter Dass museet, Contemporary Art Center Vilnius, Uppsala konstmuseum, med många flera. Han har samarbetat med institutioner som Naturhistoriska Riksmuseet och Norskt Polarinstitutt och hans verk ingår i samlingarna hos bland andra Region Skåne, Malmö Konstmuseum, Skissernas Museum, Uppsala Konstmuseum och Statens konstråd.

2021

Med verk från 80-talet fram till idag presenterar utställningen en variationsrik och generös tillbakablick på ett spännande och fortsatt verksamt konstnärskap.

Bo Englund är bosatt och verksam skulptör i Strängnäs. Han är född i Munkfors, Värmland år 1929 och har en bakgrund både som journalist och keramiker.

I sin konst arbetar han i brons, lera, trä, järn, stål och sten med verk som i sina, inte sällan, organiska former inbjuder till beröring. Med en visuellt avskalad enkelhet återkommer teman som Yin-Yang, Genesis, Ikaros, Tvåhet och Venus. Samtliga med rötter till tusenårig kultur som utgår från livets födelse, ägget, grodden och fröet. Teman för frigörelse, närhet, fruktbarhet bland många andra uttryck i försök att gestalta livet.

Bo Englund, har deltagit i ett flertal separat- och samlingsutställningar i Sverige, Finland, Danmark, Norge, Tyskland, Italien. Han finns bland annat representerad i Eskilstuna kommun där hans skulpturgrupp "Morforgenes" finns att se i Holmbergsparken i Torshälla och skulpturgruppen "Vingspel II" i Stadsparken i Eskilstuna.

Med verk av omsorgsfullt sammanfogade fjädrar och målat papper format med somebana - en traditionell japansk hantverksteknik för tillverkning av sidenblommor.

Swarming entities uppluckrar relationen mellan växtlighet och kropp, mellan liv och död i spänningsförhållandet mellan att växa, förtvina och transformeras. Genom mötet mellan det familjära och främmande skapas kognitiva motsättningar av motsägelser som att hänföras av något som man samtidigt känner obehag inför.

I utställningen möts barriärer som befinner sig i ett skede av transformation och där vi fysiskt och taktilt kan möta denna process. Precis som omvandlingen i hur en insekt byter skepnad från en form till en helt annan i stadier av ägg, larv, puppa och adult. Där den tidigare formen slutar att existera samtidigt som den föds ur dess tidigare form. Detta beskriver hur någonting kan vara död och levande samtidigt.

Erik Öbergs arbete befinner sig i denna tvetydighet mellan motsatser. De öppnar upp för flyktiga känslor där det familjära samtidigt är främmande och där det vackra och taktila väcker en osäkerhet av obehag. Som betraktare möter du en taktil och materiell undersökning av en växlande upplevelse av motsatser och tvetydigheter.

Erik Öberg, är född i Älvsbyn och nu bosatt och verksam i Stockholm. Han har sin kandidat och masterutbildning vid Konstfack – University of Art, Crafts and Design i Stockholm. Öbergs arbeten har bland annat visats på Konsthall Mint, Björkholmen gallery och Gustavsbergs konsthall.

Hängande, rumsliga och behandlade tygsjok, ett storskaligt skulpturalt måleri i samspråk med utställningsrummet. Nina Ölund Noreskär arbetar både slumpartat och kontrollerat i sin process, ständigt sökande och omformande i färg, form, rörelse och material.

Nina Ölund Noreskär intresserar sig för ett måleri med fokus på rörelse, närvaro och rumslighet. Processen är rastlös och prövande där orsak och verkan spelar stor roll. Måleriet är skulpturalt och verken används ofta om och om igen men i olika skepnad beroende på rum. Inget verk är därför färdigt när det lämnar ateljén och de har alltid en given plats tillbaka för fortsatt förändring.

Verkens storskalighet och den helhet som de tillsammans skapar i rummet ger ett omslutande och oundvikligt möte mellan färg, material och betraktare. I sin ständigt pågående process fungerar varje förändring eller nytt penseldrag som en katalysator och bidrar till en dominoeffekt som ger en konstant rörelse framåt. Vad som är en början och avslut är aldrig slutgiltigt i Noreskärs måleri där dukarna inte blir begränsade av ramar eller format.

Utställningen Överväga övergångar består av en blandning mellan äldre verk och nya som gör entré. De olika delarna skapar tillsammans en helhet där du som besökare bjuds in att vandra genom en målning. Ett abstrakt landskap som har formats i dialog mellan verken, konstnären och utställningsrummet på Ebelingmuseet.

Nina Ölund Noreskär, är född och uppväxt i Gislaved och är nu bosatt i Stockholm. Hon har sin kandidat och masterutbildning vid Konstfack – University of Art, Crafts and Design i Stockholm. Noreskärs arbeten har bland annat visats på Kulturcentrum Ronneby, Vandalorum, Stene Projects Gallery och Kummelholmen. Hennes två nytillkomna offentliga gestaltningar finns att betrakta på Aula Biologica vid Umeå Universitet och i foajén på Växjös nya kommunhus.

Nina Ölund Noreskär arbetar även som projektassistent för konstfilmprojektet Where Dreams Cross.

Under september 1944, i kölvattnet av andra världskriget, kom en stor mängd flyktingar från Estland till Sverige. Bland dessa återfanns bland annat många kulturarbetare som musiker, författare och konstnärer, såväl män som kvinnor.

Efter åren som gått och med ett medvetet samlande, förvaltar Estniska huset i Stockholm idag en stor samling av konst skapad av estniska konstnärer som levt i exil. Estniska föreningen i Eskilstuna har i samarbete med Estniska huset i Stockholm gått igenom samlingen för att nu plocka fram och bland annat visa delar av den konst som finns representerad där.

Urvalet till utställningen NAISED, som betyder kvinnor på estniska, presenterar konst skapad av kvinnor. Många av verken har inte visats för allmänheten tidigare och har inför utställningen fått en översyn, blivit inramade, rengjorda och fått nya passepartouter.

Utställningen presenteras i samband med att Estniska Föreningen i Eskilstuna (Eesti selts) fyller 75 år.

Med sina screentrycka bilder och skulpturer av bland annat överfångsglas presenterar Tomas Colbengtson en stolthet till det samiska arvet och den kunskap som följer med den. Något som historiskt inte har kunnat tas för givet.

Tomas Colbengtson växte upp med kampen för ett eget språk, rätten till egen religion och självbestämmande. I sitt konstnärskap sätter han ljus på den samiska historien och belyser frågor som kulturell identitet, existens, förlust, land, vatten och näringar.

Colbengtsons konst bygger framför allt på minnen och erfarenheter från uppväxten i den samiska byn Björkvattnet i Tärna. Den svenska skolan som i högsta grad påverkade barnen, fick genomgripande konsekvenser för det samiska språket och sydsamiskan dog nästan ut i Tärna-området. Samisk religion blev förbjuden och staten införde rasbiologisk forskning, tvångsförflyttning och andra metoder för att få kontroll över urfolket på Nordkalotten.

Tomas Colbengtsons konstverk är ofrånkomligt även en kommentar till dagens situation för samer och kan ses som dagboksanteckningar genom en gemensam samisk erfarenhet. Något som också delas med andra urfolk som Inuiterna på Grönland och Japans Ainu. I sin konst använder Colbengtson ofta fotografier på samer från Tärnaområdet tagna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Delvis är det bilder som funnits i familjen men också fotografier hämtade från det rasbiologiska arkivet.

Tomas Colbengtson, är en av Sápmis ledande konstnärer och grundare av Sápmi salasta, hemvist för inhemska konstnärer. Han är född 1957 och uppväxt i den samiska byn, Björkvattnet i Tärna. En central plats för den samiske motståndskampen och det nordligaste området för det sydsamiska språket.

Colbengtson är idag bosatt och verksam i Stockholm. I det materiella mötet med måleri, skulptur och digital konst undersöker och utvecklar han grafikens möjligheter. Han har haft ett stort antal soloutställningar och finns representerad både i Sverige och internationellt.

Som utomstående betraktare har Sebastian Mügge undersökt Torshälla som plats och sökande tecknat fram en tolkning av dess identitet. Han har utgått från skisser som uppkommit av ett års iakttagelse och samlande av information där han låtit sig inspireras av olika händelser och företeelser i och runt Torshälla.

I utställningen presenteras ett storskaligt teckningscollage som tar hela utställningsrummet i besittning. Det är ett processbaserat verk som växt fram på plats med hjälp av ritkol direkt på museets väggar.

De platsspecifika teckningarna undersöker Torshällas identitet utifrån ett både samtida och historiskt perspektiv. Verket förhåller sig fritt till både Ebelingmuseets samling, foton och personliga anekdoter som delats under hashtaggen #torshälla samt konstnärens eget bildmaterial från trakten.

Utställningen undersöker både det gemensamma kulturarvet i form av dokumenterade berättelser samt sociala mediers betydelse för samtidskulturen och identitetsbyggande. Väggteckningen återspeglar olika individers intresseområden och inspirerar besökare att förhålla sig till materialet samt upptäcka både slående samband och olikheter.

Sebastian Mügge, (född 1981 i Bonn, Tyskland) utexaminerades från Umeå konsthögskola 2011 och bor i Kristianstad.

Sebastian arbetar främst med storskaliga skulpturala installationer och experimentell teckning. Projekten brukar resultera i akribiskt förberedda platsspecifika verk där kaos och ordning är två avgörande ingredienser. Gestaltningarna väver ofta samman historiska skeenden med samtiden där frågor som identitet och hur konflikter och kriser påverkar våra vardagsliv undersöks på ett lekfullt och humoristiskt sätt.

Den rakt igenom broderade boken Urmodern är kritikerrosade serieskaparen Åsa Schagerströms elfte bok, där poesi och textilkonst vävs samman till en nattsvart men försonande betraktelse om rotlöshet. I utställningen presenteras broderierna från boken, vilken gavs ut 2019.

"Hörs orden bättre om de broderas?
Urmodern är ingens barn. Hon föddes ur jorden.
För henne finns ingen tröst. Ingen sorg, ingen längtan."

Utställningen Urmodern består av bild och text gjorda med nål och tråd på återanvända tygstycken från trasiga dukar, lakan och tygspill. Broderierna handlar om att inte vara del av någon länk bakåt i tiden och ensamheten i det. Urmodern föddes ur jorden, grävde upp sina egna rötter, hon har aldrig haft en navelsträng att klippa av.

Åsa Schagerström, tidigare verksam under namnet Åsa Grennvall, är en av Sveriges mest etablerade serietecknare. Hon är en pionjär inom samtida svensk seriekonst och en föregångare till den stora våg av såväl feministiska som självbiografiska serier som dominerar serieutgivningen i dag.

Även om Åsa Schagerström är mest etablerad som serietecknare så har hon alltid parallellt skapat i textila material. Allt från korstygnsbroderade serierutor till att brodera omslagen till sina böcker. Oavsett om hon arbetar textilt eller tecknar kännetecknas hennes verk av en mörk och egensinnig bildvärld, tonsäkerhet, drastisk humor och ett genomtänkt bildberättande.

Åsa Schagerström bor och arbetar i Sköldinge i Sörmland.

2020

18 januari–5 april

Utställningen Vad min blick gjorde med fåglarna behandlar ett tillstånd av instabilitet och annalkande förändring i förhållande till natur, djur och ekosystem. Att inte finna fast mark under fötterna, i ett här och nu som omskapas. Verken är på en gång meditativa och oroande. Utställningen består av video, platsspecifik text och skulptur.

My Lindhs arbete utgår ifrån platser och situationer. Hon undersöker berättelser i de delade rummen, ofta offentliga platser eller naturen. Med ett direkt tilltal och ett slags envist insisterande, koncentrerar Lindh blicken på det som är här och nu, i relation till det som varit och det som snart ska komma. Hon arbetar med en omsorg om materialitet, rytm och detaljer. Verken präglas av en tillit till betraktaren, som bjuds in att ta plats i konsten. I de alternativa situationer som skapas ställs mottagaren inför sin egen position och handlingsutrymme, i förhållande till tid, plats och ekosystem.

My Lindh växte upp i Eskilstuna och Torshälla och är nu bosatt i Stockholm. Hon är utbildad vid Konsthögskolan Valand i Göteborg och Konstfack i Stockholm. Lindhs arbeten har bland annat visats på Moderna museet, Göteborgs Konsthall, Galleri Syster, Iaspis, Färgfabriken och i internationella grupputställningar, screenings och festivaler såsom Kunstverein München, The International Short Film Festival Oberhausen, Glogalleriet / Helsingfors Konstmuseum och Finska Institutet i Paris. Hon har genomfört flera offentliga verk och är representerad på Statens konstråd, Västerås konstmuseum, Stockholm Konst samt kommuner och landsting. Hon har tilldelats Konstnärsnämndens arbetsstipendium flertalet gånger såväl som Martin Emonds stipendium från Kungliga Konstakademien och Stockholms Stads kulturstipendium.

My Lindh är under våren 2020 även aktuell med en grupputställning på Västerås konstmuseum samt med invigning av offentliga verk i Stockholm, Uppsala och Göteborg.

4 april–24 maj

Kent Iwemyr hade hunnit bli anmärkningsvärda 48 år innan han blev en del av den svenska konstscenen och där har han nu befunnit sig i snart 30 år. Hans konst hämtar sitt innehåll från livet i det lilla brukssamhället Hallstahammar i Västmanland, men visas på gallerier runt om i världen.

När man ser Iwemyrs målningar är det inte svårt att förstå att han har blivit kallad både ”En främmande fågel i samtidskonsten” och ”Den svenska glesbygdens Chagall”. Han är en historieberättare av särklass och i hans målningar får vi ta del av olika människoskildringar, inte sällan av egensinniga individer i utkanten av samhället.

Kent Iwemyr beskriver själv att hans måleri tar sig uttryck i naiva drag och blandas med en skvätt rå svärta och humor. Något som han helst kallar för punk. Målningarna beskriver ömsinta minnen, små anekdoter, flygande drömmar och berättelser.


Kent Iwemyr är född 1944 i Hallstahammar, där han fortfarande bor och arbetar. Han har sedan sin debut på Galleri Magnus Karlsson i Västerås 1992 ställt ut regelbundet i Sverige och internationellt. Separatutställningar i urval: Anna Zorina Gallery, New York (2018), V1 Gallery, Köpenhamn (2018), Galerie Claire Fontaine, Luxemburg (2017, 2006), Galleri Magnus Karlsson, Stockholm (2016, 2013, 2002, 2000, 1998) Västerås Konstmuseum (2015), Värmlands museum (2015), Galerie Jochen Hempel, Berlin (2015), Galeria Salvatore + Ala, Milano (2010, 2008), Dogenhaus Galerie, Leipzig (2004, 1999, 1997), The ACE Gallery, Hamilton, Bermuda (2002), Jack Hanley Gallery, San Francisco (2001), Galerie Francesca Pia, Bern (2000), Dogenhaus Galerie, Berlin (1996), Galleri Magnus Karlsson, Västerås (1992).

I utställningen En udda fågel presenteras målningar utförda de senaste åren med inlån gjorda bland annat från utställningen Nya Mästerverk som visades på Galleri Magnus Karlsson 15 februari - 21 mars 2020.

23 maj–23 augusti

Det första som blicken fastnar på i utställningen Repose är verket Go, Gone där vi ser flera varsamt handsydda kokongliknande föremål. De hänger från taket likt ömsade hudar, porösa skal, eller något som omsluter under vila. Hela utställningen tycks infinna sig i känslan av ett lugn, som i ögonblicket när stormen precis har bedarrat. Eller om det är efter apokalypsen?

Överallt finns spår av mänsklighet, kroppsliga erfarenheter och minnen. Föremål som känns övergivna men samtidigt verkar vara återskapade utifrån något som fanns före mänsklighetens undergång.

Moa Israelsson har i sina senaste utställningar arbetat med verk som berör teman som överlevnad, desperation och sorg. Det som från början är en uppdiktad historia flyter samman med verkligheten och däremellan suddas gränserna ut…

Moa Israelsson är född i Ljungby och bor och arbetar i Åkers Styckebruk, Sörmland. År 2010 tog hon examen från Kungliga konsthögskolan i Stockholm och har sedan dess deltagit i flera solo- och grupputställningar i Sverige och internationellt. Israelsson har samarbetat med ett antal gallerier såsom Angelika Knäpper Gallery, Lars Bohman Gallery och Galerie Forsblom och finns bland annat representerad hos Statens konstråd.

1 juli–23 augusti

Under våren 2020 fick Ebelingmuseet möjlighet att ta emot en stor och generös donation med verk av Marianne Ebeling. Med anledning av detta vill vi passa på att visa upp delar av Mariannes bildskatt i en tillfällig sommarutställning.

I det första av de två rummen presenteras ett urval av hennes porträttmåleri. Och i det inre rummet visas istället landskapsmåleriet med motiv från bland annat Värmland och Lofoten. Här finns även Mariannes enda större offentliga gestaltning ”Molnlandskap” som gjordes till ett trapphus på Edvardslundsskolan i Torshälla år 1976.

Marianne Ebeling (1930–1979) var den äldsta dottern till Allan och Nilda Maria Ebeling. Bortsett från konststudier på Valand i Göteborg och studieresor i Skandinavien och Europa, var hon bosatt och verksam i Torshälla. Den fulltaliga samlingen av hennes verk har tillkommit genom donationer från familjen Ebeling, sonen Risto Holopainen och flertalet privatpersoner.

5 september–8 november

I utställningen Vad jag såg presenteras gestaltningar av minnen, övermålade på gamla ofärdiga bilder, dukar och pannåer, skärmväggar och papper. Det är abstrakt måleri i blandteknik, akryl, spray och pennor. Ett intuitivt arbete i många lager.

Oftast är det med naturen som utgångspunkt men det kan även ha sitt ursprung ur minnen från färger i en inredning, arkitektur och stadsmiljö. Det finns egentligen ingen uttalad undersökning och inget tydligt koncept utan det är kompositioner av samlade intryck. Bilderna kan härledas till natur, minnen från Axelssons tid vid havet som vikarierande fyrvaktmästare på Nidingen. Intryck hon fått under en promenad, människor hon mött eller ett minne från något hon läst eller lyssnat på.

Tove Axelsson arbetar med att gestalta sina intryck, för att se vad hon såg. Hennes bilder är abstrakta, de föreställer ingenting eller allting av det hon sett. Kompositioner av intryck, fragment, detaljer och större perspektiv. Det lilla eller det stora. Det opåtagliga. Färgerna och formerna är verktyg snarare än direkta avbilder. Dukens form är ett hinder, en inramning, en utmanande begränsning för ett fortsättande som ofta sprider sig vidare ut på väggar, golv och möbler.

Verken som presenteras på Ebelingmuseet är tagna ur serien Som jag ser det, målningar och teckningar från de fyra senaste åren.

Tove Axelsson är född 1966 i Stockholm, bor och verkar i Stockholm och Dalsland. Hon är utbildad på Konsthögskolan, Umeå Universitet 1992-97. År 2004 vidareutbildade hon sig till trädgårdsmästare och arbetar sedan dess, parallellt med konsten, i eget företag med trädgårdsdesign. Tove Axelsson har haft ett flertal separat- och grupputställningar på konsthallar och museer, bland annat på Röhsska museet i Göteborg, Designmuseet i Köpenhamn, Svensk Form i Stockholm, galleri Agata, Stockholm Art Fair, Galleri Andrén Schiptjenko, Bohusläns museum och konsthallarna i Tyresö, Tomelilla och Mora.

7 november – 3 januari

Ett blankt svartglaserat keramikföremål hänger ensam i en kedja från taket. Den frambringar ett subtilt skuggspel som skapar en alldeles egen rumslighet. Det uppstår något som kan liknas vid en parafras på de burar av järnrör, kedjor och keramik som Mahdi presenterat i tidigare installationer av Interaction XXX men då ofta i mer ruffa industrimiljöer.

Installationen Interaction XXX syftar till att visualisera musik och de känslor du kan komma i kontakt med när du upplever Techno och eller Black Metal. Det handlar också om material och vad de kan uttrycka och skapa för referenser i sig själva, i kontrastförhållande mellan till exempel mjukt och hårt eller i mötet mellan keramikens skörhet och Black Metal-kulturen. Helt skilda genrer som i en koalition skapar ett samtal, spänning och attraktion.

Haidar Mahdi presenterar en utställning med en påträngande men oundvikligt stämningssättande lukt av gummi. Han har använt sig av råa material som tillsammans skapar ett avskalat, sterilt och grafiskt uttryck med okulörta färger i svart, silver och vitt.

Vad kommunicerar färgerna? Vilka känslor och associationer frambringar de i mötet med lukten, formspråket och materialet? Med noga och medvetna val triggar och utmanar Mahdi betraktaren. Metodiskt driver han oss att koppla samman dessa komplexa möten som utmanar, stör och samtidigt attraherar.

Nadja Edman, konstnär och DJ från Stockholm har tolkat konstverken i
Interaction XXX och ackompanjerar utställningen med ett 60 minuter långt ljudverk särskilt framtagen till Mahdis installation.

Haidar Mahdi är bosatt och verksam i Stockholm. Han är utbildad vid Konstfack på institutionen för keramik och glas och Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Hans senaste utställningar 2020 har varit på Björkholmen Gallery, Galleri Panncentralen i samproduktion med Gustavsbergs konsthall och på Wanås konst. Haidar Mahdi är representerad hos bland annat Statens konstråd, Björkholmen Gallery och Sveriges allmänna konstförening - SAK.

2019

19 januari–10 mars

Christina Wiberg intresserar sig för färger och dess outsinliga egenskaper, hur de påverkar och förhåller sig till varandra. Hon använder sig av akvarellfärgernas möjligheter genom att blanda, tvätta bort och måla lager på lager.

I utställningen på Ebelingmuseet möts vi av små bilder med maximalt uttryck, fria kompositioner på vitt akvarellpapper, gjorda som collage utifrån egna akvareller. Abstraktioner med kvadraten som återkommande element.


Som konstnär är Christina Wiberg bland annat representerad hos Statens konstråd och i ett flertal kommuner i Sverige, som till exempel Eskilstuna kommun.

Thoughts on a Vague Road
23 mars–9 juni

En utställning om minne, förlust, platslöshet och isolering.

Utställningen är curerad av Abir Boukhari och sker i samarbetet med Sörmlandsmuseum (konstenheten).

Curator Abir Boukharis brev om utställningen:

Hur skulle det kännas att vara tvungen att lämna ditt hem, utsättas för stora risker på väg mot vem vet vad, komma till en plats där du varken kan kulturen eller språket, vara långt ifrån ditt hem och utan dina vänner och familj?

Här i det nya landet får du höra att du ska vara glad över att ha fått chansen att starta ett nytt liv. Men hur ser planerna ut för morgondagen?

För inte så länge sen hade du en bild av hur din framtid skulle bli, men nu är allt borta. Kriget i ditt hemland krossade din dröm och nu har du ingen aning om ifall du någonsin kommer kunna återvända hem. Det förflutna är smärtsamt, framtiden är vag, och du står här mitt emellan. På den här nya platsen har du träffat många nya människor. Du vill dela ditt förflutna med dem, visa upp hur vackert ditt liv var innan kriget, frambesvärja den sanna bilden av ditt älskade Syrien, före kriget. Du vill le mot dem, svara på varje fråga de ställer och visa att du är tacksam över att vara här.

I mitt jobb som curator är jag van vid att ge intervjuer. Sedan kriget startade har jag ställts inför många frågor om mitt hemland. En dag insåg jag att jag, varje gång jag hade förklarat situationen, lade till: ”Det är så svårt att förklara”. Många gånger upplever jag att orden är otillräckliga. Hur förklarar du smärtan utan att se förkrossad ut, eller känna att du helt förlorar din värdighet? Hur kan du vara sann utan att känna dig naken och känslosam? Hur kan du uttrycka din sorg och längtan efter hur det brukade vara?

Oftast när du pratar känns det som att du inte lyckats uttrycka dina känslor på rätt sätt. Du ser tillbaka och hatar stunden när du inte kunde dölja dina tårar.

Hur ska du kunna omvandla din smärta till ord? Vilken slags fraser ska du använda för att förklara din förlust? Hur ska du kunna undvika att se förkrossad ut? Går det att undvika att prata om kriget alls?

Ibland lyckas du och känner dig lättad. Men nästa dag får du skuldkänslor för att du inte försvarade ditt älskade hemland och inte lyckades visa ens en skärva av en sann bild, den bild som inte visas.

Ord räcker inte till!

Konst är ett gemensamt språk som kan nå fram till människor. Den erbjuder en framkomlig väg ut ur det här dilemmat där vi inte kan kommunicera dessa svåra känslor. Den ger dem som genomlevt akut smärta en möjlighet att försiktigt bearbeta sitt trauma. Och ger en glimt av hopp om att de - genom att berätta om sin erfarenhet - kanske kan bidra till att förändra världen till det bättre, så att inte fler i mänskligheten ska behöva uppleva samma tragedi. När vi betraktar konst kanske vi kan lyssna in de röster som talar mot kriget och dra uppmärksamhet till dem som lider.

Konsten ger människor möjlighet att belysa smärtsamma minnen och synliggöra de förluster de drabbats av.Konsten är ett unikt och värdefullt redskap för tvärkulturell förståelse. Konsten ger människor möjlighet att belysa smärtsamma minnen och synliggöra de förluster de drabbats av.

Till den här utställningen har jag valt ut fem konstnärer som tvingats lämna Syrien på grund av kriget. Deras verk förmedlar olika aspekter av konstnärernas liv och erfarenheter. De representerar inte bara sig själva utan även många andra som kanske inte kan finna ord inför krigets fasor. Ett starkt bevis för mänsklighetens förmåga att relatera till varandra. Genom konsten uttrycker vi vårt ställningstagande mot kriget. Mot uppdelning av människor och för sammanlänkning av våra liv.Abir BoukhariStockholm/ augusti 2017

25 maj18 augusti

I år är det 100 år sedan den kände konstnären Carl Larsson (1853-1919) dog. Uppvuxen i Stockholm och bosatt i Sundborn, härstammade han på fädernet från Lövhulta gård i Hammarby socken utanför Eskilstuna.

För att uppmärksamma minnesåret gör Ebelingmuseet i Torshälla en utställning om Karin Larsson (1859-1928), den person som antagligen betytt mest för Carl, både som människa och som konstnär. Under sin livstid känd som maka och mor, var hon utbildad konstnär i sin egen rätt. Det är främst i konstnärsrollen som man kommer få möta henne i sommar.

Utställningen cureras av Annika Petersson och Catharina Enhörning.

Utställningen görs med stöd från Sparbanksstiftelsen Rekarne, föreningen Ebelingmuseets vänner och Carl Larsson-gården.

31 augusti27 oktoberMårten om sin utställning:
För mig har arbetet inför utställningen Stulen eld varit ett sätt att undersöka och sätta min egen hantverkserfarenhet i rörelse. Drejningen är satt som ram och allt jag visar på utställningen är drejat. Många timmar har tillbringats vid drejskivan med upprepande arbete inför utställningen. Den typen av arbete upplever jag ofta som själsligt vilsam även om det ibland frestar på kroppen. Det blir en paus i oron. På ett personligt plan uppstår en slags spänning mellan den mörka tematiken i utställningen och den lugnande effekt själva hantverkandet i sig har. Min förhoppning är att liknande spänningar finns kvar i de färdiga verken där det minutiösa hantverket gestaltar en dystopisk tematik.
Som hantverkare är jag med och formar den mänskliga världen och kulturen. Min förmåga att forma den är dock mycket begränsad. Som hantverkare måste jag inse dessa begränsningar och också ödmjuka mig inför världen. Något som skiljer mig från den samtida tillverkande människan är att jag inte på ett ekonomiskt rationellt sätt tillverkar funktionella föremål utan att jag - på ett irrationellt sätt - tillverkar lerbaserad språklighet. Mitt jobb som konstnär handlar om att få leran att tala.Mårten Medbos identitet som konstnär lever sida vid sida med hans identitet som hantverkare och framför allt drejare. Genom hantverket och leran möter han sin omvärld på ett mycket konkret sätt.Medbo är sedan sex år tillbaka bosatt utanför Katrineholm. Under flera år har han ägnat sig åt konstnärlig forskning och 2016 blev han landets första doktor i keramik.

27 oktober–10 november

Föreningen Ebelingmuseets vänner har under året instiftat ett stipendium som tilldelas en ung Sörmlandskonstnär. Vi får på museet nu träffa årets stipendiat Nicholas Blomberg (f. 1995) och ta del av några av hans verk.

Nicholas är född och bosatt i Eskilstuna. Studerar sitt andra år på konstutbildningen vid Eskilstuna Folkhögskola, inriktning mot keramik.

I utställningen ser vi ett antal keramiska verk där flertalet bär titeln Ytskrapare. Formerna till dessa liknar Nicholas vid koraller eller någon sorts undervattensväxt. Men referenser görs även till arkitektoniska skapelser.

Juryns motivering lyder:
"Nicholas Blomberg visar i sina keramiska verk och teckningar på en stark känsla för en stilren form. Hans keramik och teckningar är vackra, samtidigt som det finns något mörkt och suggestivt i dem, vilket väcker nyfikenhet hos betraktaren. Det finns en berättelse i verken, de är inte bara yta och form. Genom sina verk visar Blomberg på en spännande potential för en fortsatt konstnärlig bana."

Maria Hallberg, Enhetschef Eskilstuna konstmuseer
Lars-Erik Wahlberg, Region Sörmlands konstkonsulent
Tryggve Lundh, Ordförande Föreningen Ebelingmuseets vänner
Janett Eriksson, Sekreterare Föreningen Ebelingmuseets vänner

6 november–15 december 

Svenskt barnbildarkiv visar en ny insamling, med bilder gjorda av elever i grundsärskolan och gymnasiesärskolans individuella program på Odlarskolan 1.

Bilderna är skapade utifrån varje elevs förutsättningar på temat Det du blir glad eller mår bra av. Initiativet till insamlingen kommer från Region Sörmlands samordnare och projektet tog avstamp från Svenskt barnbildarkivs utställning Föreställningar som bland annat visades i Mälarsjukhusets entré våren 2019. Vilken tog upp frågor om normer och ideal i olika tider utifrån äldre bilder ur arkivets samlingar.

På Ebelingmuseet kan vi nu ta del av både Odlarskolans färgstarka bilder samt utställningen Föreställningar. Pedagogisk verksamhet kopplad till utställningen erbjuds under hela utställningsperioden. Den som vill har möjlighet att skänka sin bild vidare till Svenskt barnbildarkiv där den bevaras för framtiden.

9 november–4 januari

Vi möts av bilder med en otrolig detaljrikedom och en viss sorgsenhet. Motiv som skildrar olika människoöden och utslagna individers vardag. Relationer vilka skulle kunna appliceras på den samhällssituation vi har idag, med flykt, utanförskap, ensamhet, konflikter och klimatkris. Företeelser vi alla har ett kollektivt ansvar för och tvingas ta ställning till.

Titeln till denna utställning, Which side are you on? kommer från en av bilderna i Åkes Johanssons serie Ur Marlows dagbok, där dessa ord står skrivna. I samma bild ser vi också en resväska ståendes på marken framför ett stängsel. Resväskan som tecken för människan i uppbrott. Eller människan på flykt.

Åke Johansson var under sin yrkesverksamma tid som grafiker en av Sveriges främsta kopparstickare. Kopparstick är den äldsta av våra djuptrycksmetoder och idag en förhållandevis ovanlig grafisk teknik. Med gravstickeln görs fina linjer och punkter i kopparplåt. Stickeln liknar ett stämjärn och arbetet med denna kräver absolut uppmärksamhet, tålamod och närvaro. Linje för linje mejslas långsamt fram i kopparplåten och styrs av ett tryck inifrån handen där skaftet på stickeln vilar. Åke har uttryckt ”att arbeta med sina egna inre bilder, och långsamt se dem framkallade, är att vända blicken mot ett centrum inom sig själv”. Det kan tyckas som en utmaning att i dagens snabba samhälle ägna sig åt en teknik som helt förkastar dagens förhållningssätt till tid. Men för Åke har kopparstickets långsamhet tillåtit honom att avsätta tid för reflektion och fördjupning över bland annat mänsklighetens brister. "Och kanske kan en enda ensam bild, återspegla en gemensam verklighet?"

Åke Johansson har sedan cirka fem år tillbaka slutat att producera nya bilder och utställningar. Flertalet av de grafiska bladen i Which side are you on? är inlånade ur konstsamlaren Janne Svensson privata samling.

Janne Svensson har en långvarig relation till böcker och konst som lett till ett eget stort samlande. Han drev tillsammans med parhästen Jan Lundell katalogantikvariatet Bokstädet i drygt 20 år, som också gav ut fyra häften/böcker med Eskilstunaanknytning. De startade 1991 arbetsplatsbibliotek på Volvo i Eskilstuna och anordnade 1996-2016 konstutställningar i Volvos matsal i egenskap av metallklubbens kulturansvariga. Janne är sedan 2005 amatörgallerist på Eskilstuna Ölkultur med en handfull utställningar per år.

2018

17 mars–6 maj

– What is Avant-Garde?
– To stand at the beginning.
(Jens Jörgen Thorsen i intervju)

Stellan Wiberg om sin utställning:
"Under mer än femtio års tid har jag ägnat mig åt konst och därmed samlat på mig en mängd erfarenhet och jag har prövat olika uttrycksätt.
Efter så lång verksam tid, är det naturligt att man når en punkt där någon form av sammanfattning känns angelägen.
Inte en retrospektiv, snarare en summering. Det jag gjort genom åren har lett fram till detta.
Här står jag.
Så långt gott och väl.
Men så slår mig en tanke. Varför inte börja från början. Särskilt som jag känner att jag nått vägs ände i min strävan mot ett minimalistiskt uttryck.
Går det?
Nej! Alla dessa år av arbete kan inte förträngas.
Så bort med det!
Men, men! Nu står jag här i allafall.
Framför staffliet med penslar och palett. En palett som för övrigt köptes för femtio år sedan.
Jag målar och jag bygger skulpturer och vad som vill komma fram får komma fram.
Att släpppa loss sin inre kreatör, att låta processen styra och att lita till sin intution är befriande.
Och visst.
Det är att vara i början.

Utkastet till ovanstående test skrev jag i juni 2009.
Nu är det 2018 och jag står här fortfarande.
Ständigt i denna början!"
Stellan Wiberg

17 mars–6 maj

Vi lever i ett samhälle fyllt av valmöjligheter, men en sak kan vi inte välja – våra grannar.
Kanske just därför fantiserar vi om dem och vad de kan tänkas syssla med bakom nerdragna persienner. I ett fiktivt höghus med sexton boxar får vi i Irene Westholms utställning chansen att följa grannarnas aktiviteter alltifrån äktenskapliga gräl, gympapass, kaffesörplande, schackspelande till självmordsplanerande osv.

I utställningen finns också teckningar på textilier som formar andra rum i rummet och skapar illusionen av att stiga in i någon av grannarnas lägenhet strax efter att dramatiska händelser ägt rum.

Irene Westholm visar också animerade kortfilmer under temat Memento Mori, samt målningar och collage.

Idén till projektet Jag är din granne / I ́m your neighbour kom till under en period då konstnären bodde i ett av punkthusen i Västra Frölunda, en förort söder om Göteborg.

Irene Westholm är verksam som konstnär i Göteborg. Hon utbildade sig på Akademien Valand under 80-talet och började tidigt använda video vid sidan av måleriet. Hon har haft ett flertal separatutställningar och medverkat på svenska och internationella konstvideofestivaler.

Irene Westholms konst ställer frågor om identitetsskapande och social kontroll, fiktion kontra verklighet och om fantasin som flykt och möjlighet.

19 maj–26 augusti

Magdalena Eriksson är född 1963. Hon är bosatt i Latorp utanför Örebro.

Efter avslutade studier på Konsthögskolan Valand -91, har hon regelbundet ställt ut inom Sverige och utomlands. Magdalena Eriksson är även estradpoet och deltog i SM finalen 2016 Poetry Slam.

I utställningen på Ebelingmuseet frågar hon sig "om döden är så död som det verkar?". Hon säger "förluster innebär också att vi måste hitta nya förhållningsätt till kroppen, vänner och familj, ja till allt levande".

Magdalena Eriksson beskriver att målandet är ett speciellt sätt att tänka, där hon fri att dikta innan de överenskomna betydelserna begränsar synfältet. Färgens vitaminer bär henne genom brutala förändringar både i måleriet och livet.

19 maj–26 augusti

Mats Caldeborg om sin utställning:
"Världen kallar jag den här utställningen. Den värld som framställs här liksom de flesta andra är förstås ofärdig, men ändå, inbillar jag mig avläsbar. Det finns många världar. Jag tror på berättelsen mer än undersökningar. Jag har aldrig upptäckt den plats där en sådan överblick finns att man kan se förbi sig själv. Man är alltid på något vis i vägen för sig själv.
Ingenting av det som finns i den här världen har jag hittat på. Det är så här den ser ut."

Mats Caldeborg bodde under sina ungdomsår i Mälarbaden utanför Torshälla/Eskilstuna. Han är numer bosatt i Nordmaling.

8 september–28 oktober

Du har byggt en lådkamera av glas.

Camera Obscura betyder mörkt rum.

Du vill släppa in ljus i rummet. Skriva med ljus.

När man vecklar ut lådan har den formen av en människa.Kroppen är kameran.

Men, har du fångat ett ljus eller ett mörker?

Du har byggt ett regnrör.

Du tycker om ljudet av regn.

Tiden upphör när du lyssnar på det länge.

När du roterar röret, faller kornen, och du innesluts i ljudet.

Du styr regnet, du spelar med det.

Försöker du fånga något som inte går att fånga?

Ett regn. Ett ljus. Ett ögonblick.

Omöjliga uppgifter som kräver total närvaro.

Du fortsätter försöka.

Du fortsätter förundras.

Du fortsätter.

Eva Marklund bor och arbetar i Stockholm. Hennes konstnärskap är i det rumsliga, där ljus, ljud och luft finns, men också minnen, tid och materialens förmåga att bära en känsla. Eva Marklund finns bland annat representerad på Moderna museet i Stockholm, Eskilstuna konstmuseum och Länsmuseet Gävleborg. Förutom utställningar på gallerier och konsthallar runt om i Sverige har hon skapat ett flertal konstnärliga gestaltningar i det offentliga rummet.

8 september–28 oktober

UR GENESIS ÄGG

STÄNDIGT

SOM ETT ROP

UR EVIGHETENS VITA RUM

LIVETS VINGAR

LYFTER

STIGER

MOT HORISONTENS LJUS

Bo Englund är bosatt och verksam skulptör i Strängnäs. Han är född i Munkfors, Värmland, 1929. I sitt konstnärskap arbetar han med återkommande teman som Yin-Yang, Genesis, Ikaros, Tvåhet och Venus. Ledmotiv med rötter till tusenårig kultur som utgår från livets födelse, ägget, grodden eller fröet.

I utställningen FÖR VÄRLDENS BARN har Bo Englund själv valt att skänka intäkterna från försäljningen till radiohjälpens största insamlingskampanj, Världens barn.

Bo Englund finns bland annat representerad i Eskilstuna kommun där hans skulpturgrupp Morforgenes finns att se i Holmbergsparken i Torshälla och skulpturgruppen Vingspel II i Stadsparken i Eskilstuna.

10 november–5 januari 2019

Lars Nyberg är bosatt och verksam grafiker med utgångspunkt från Skinnskatteberg. Han är född 1956 och har sedan tonåren arbetat uteslutande med torrnålsgravyr, en enkel och direkt metod med vass stålnål och en blank kopparplåt. Det är inte en teckning utan någonting annat. Torrnålslinjer eller små punkter som tillsammans bildar mjuka skuggor, levande oväntade linjer, tunna repor och linjer som andas. Inget tryck blir det andra likt. Det är en resa i plåten och med linjerna – en enkel lycka.

I utställningen på Ebelingmuseet visades bland annat exempel på de blommotiv Lars Nyberg har arbetat med på senare år. Växterna är porträtt av blommor han har träffat på. En del växer hemma hos vänner och några har han ”upptäckt” hemma hos sig själv. De flesta plantorna är små, med undantag från den tilltufsade bambun som växte i en trång plasthink i ett gathörn i Shenzhen, södra Kina.

10 november–5 januari 2019

Tema: DISTANS

Salongen bestod av verk av konstnärer bosatta i Sörmlands län. Inför salongen hade konstnärer lämnat in max tre konstverk i valfri teknik. En jury har utifrån detta valt ut verk att medverka i salongen. Totalt medverkar 17 konstnärer med 1-3 konstverk var.

Juryn har bestått av:
Truls Olin, konstnär och utställningsansvarig på Arbetetsmuseum. Tidigare har han under flera år arbetat som konst- och kulturchef i Katrineholms kommun.

Pia Rystadius, gallerist på POM Gallery i Mariefred. Tidigare vd och konstnärlig ledare för Grafikens Hus. Hon har hållit i flera olika konstprojekt och är även utbildad konstnär.Konstnärer som deltog i salongen:
Ingrid Liljenberg (en triptyk)
Lena Augustinsson (ett verk)
Gun Haglund (två verk)
Agneta Gussander (tre verk)
Anders Wallgren (tre verk)
Sven Holmberg (ett verk)
Ann-Katrine Westerlund ( två verk)
Andreas Gustavsson (tre verk)
Britta Järverud (ett verk)
Karin Bonde Jensen (ett verk)
Tanja Ahola Rothmaier (tre verk)
Ria Roes Schwartz (två verk)
Magnus Persson (tre verk)
Annette Elvi (tre verk)
Ulf Rehnholm (ett verk)
Sofia Michelson (tre verk)
Ulrika Tallving (en triptyk)

2017

20 januari–4 mars

Magdalena Svensson om sin utställning:
Den unika karaktären på Ebeling museets inre fönsterlösa rum var det som inspirerade till denna utställning.
Likt stilla vatten i en droppstensgrotta låter jag bilderna ligga installerade på golvet istället för att klä väggarna.
Mitt måleri har länge präglats av ett intresse för cirkelformen som jag varierat i olika tekniker och format. Det är ett icke föreställande uttryck med färgen och formen i centrum.

Magdalena Svensson är född i Torshälla 1965 och är verksam konstnär i Malmö, där hon fick sin masterexamen på Konsthögskolan 1997. Hon ställde senast ut på Wadström Tönnheim Gallery i Skanör och var också med på utställningarna ”Painting Failures” på Moderna Museet i Malmö och High Court i Malmö 2016 samt samlingsutställningen Polyfoni hos Galleri Thomas Wallner i Simris. Tidigare har hon bland annat ställt ut på Karlskrona Konsthall, Eskilstuna konstmuseum och Ystads konstmuseum.

3 september–29 oktober

Bengt Svensson om sin konst:
”Att skilda det upplevda. Ett behov av - eller nästan drift - att låta handen löpa. Med penna eller pensel. Direkt inför motivet. Ett sätt att minnas och att förmedla. Skapandet innebär ett möte mellan tryggheten och förtrogenheten i det nära och statiska å ena sidan och förundran över landskapets variation och föränderlighet. Samma vida horisont men så skiftande från morgonens gråskalor till kvällens skarpa kontur. Samma rumslighet av vegetation, men ibland ljus och genomsläpplig, ibland som en tät ridå av djupaste grönt. Mina mesta landskap är präglade av människor. Naturgivna förutsättningar i möte med en ständigt pågående förvandling.

Bengt Svensson är född 1947 i Nybro i Småland men numera bosatt i Fjärdhundra i Uppland.

3 september–29 oktober

Linda Bäckströms, ofta mjuka, skulpturer är inspirerade av pop-konsten och utforskar frågor kring makt, status och materialitet. Genom att använda sig av material som i konsten inte anses ha hög status, som exempelvis fogskum, och genom att använda sig av objekt som kulturellt sett har ett symboliskt maktvärde, skapar Bäckström i sina arbeten en lekfullhet mellan associationer, betydelser och material.

I sitt betraktande tar sig Bäckström bakom de vackra fasaderna och åskådliggör med hjälp av humor, fantasi och satir en vaken och uppmärksam granskning. Medan Bäckströms tidigare verk innehöll en mer personlig tematik, som handlade om tonåren, ungdomskultur och människans strävan efter lycka, har hennes senare arbetet ändrat uttryck och dess teman undersöker den amerikanska kulturen och den amerikanska drömmen. Utan att lägga in några värderingar utforskar Bäckström hur den här månfacetterade och multikulturella nationen strävar efter att uppnå en enighet med gemensamma värderingar. Värderingar som flitigt nyttjas av de gigantiska reklam- och lobbyverksamheterna och som på så vis blir synliggjorda i form av symboler.

Linda Bäckström beskriver sin arbetsprocess som en blandning av intuition, möjligheter och associationer. Hon samlar på bilder som hon tycker är intressanta, vilka när de sätts samman blir startpunkter för hennes arbeten.

Bäckströms formskumsskulpturer är gjutna i handgjorda tygformar. Skulpturerna gjuts i delar vilka sedan fogas samman stegvis. Det är omöjligt att exakt kunna beräkna hur mycket varje del kommer expandera eller krympa i torkningsprocessen. Detta innebär att konstnärens totala kontroll över verket sätts ur spel, konstverket förändras och skapar på så vis sin egna identitet vilket öppna upp för nya reflektioner och tolkningar.

I utställningen på Ebelingmuseet visades vävda racingflaggor av kulörta garner placerade likt personporträtt på väggen, fångade i tid och rum, som onåbara framtidsdrömmar och på samma gång minnen att återkomma till. Centralt i rummet visades ett stort svart berlockarmband, svullet och förstorat till nästintill oigenkännbarhet, men fortfarande sammanlänkad.
Runt dessa stod verken som troféer och artefakter från en framtid som hägrade vid en evigt försvinnande horisont. De är svarta, stilla och uppblåsta. En metaforisk skulptural form av en väv av drömmar och avtryck.

"There was a fantastic universal sense that whatever we were doing was right, that we were winning."
Hunter S Thompson

20 maj–20 augusti

Bianca Maria Barmen arbetar främst med skulptur men även teckning, akvarell och foto är viktiga inslag i sin konst.

Det som sätter igång arbetsprocessen kan till exempel vara en mening i ett litterärt verk, en bild i nyhetsflödet eller ett konstverk/artefakt ur historien. Det handlar om det inre och det yttre, kanske ett Novalis hemlighetstillstånd; en annan tid än kroppens tid men en tid som ändå måste förstås genom kroppen. Ibland betraktar hon sina skulpturer som tredimensionella teckningar och det är också ett sätt för henne att tänka.

Sitt utgångsmaterial för skulpturerna är oftast lera eller vax som sedan överförs till gips och ibland även till brons eller andra metaller. Fram till helt nyligen visade hon oftast sina skulpturer i form av helt vita gipser. Men efter längre vistelser i Japan och Kambodja under senare år har skulpturerna börjat tillföras färg: partier av tunna oljefärgslager på gips eller brons.

Under hösten 2016 invigdes Bianca Maria Barmens offentliga gestaltning, Stella Stjärnskådare, i Torshälla skulpturpark.

18 mars–7 maj

Djur i eller ur synk med den omgivande naturen är återkommande i Elin Magnussons arbete, men det som gestaltas är ofta något högst mänskligt. I utställningen Skogen behöver att jag ser den har en liten fågel vid namn nattskärran en central roll. Äldre folktro säger att fågeln var hamn för döda människors själar och i likhet med andra nattaktiva fåglar har hon förknippats med mörka makter. Arten lämnade hennes barndoms skogar för 30 år sedan och i videon som delar fågelns namn, försöker konstnären att åter finna den. Sökandet blir en hyllning till mörkret, till det som gör ont och det som till stor utsträckning utgör livet men som vi allt för ofta vänder ryggen.

I videon, som visas i utställningen, samlar konstnären på fjädrar med förhoppning att de ska vara nattskärrans, i en slags vilja att fysiskt hålla mörkret i handen. Fjädrarna har senare utgjort materialet till bilder av speglade skogsvyer. Om landskapsmålningar är en typ av distanserade studier av en omgivning så beskrivs Magnussons kollage hellre som porträtt då skogen är en vän som konstnären studerar och resonerar med.

Det finns ett genomgående stråk av kritik i Magnussons verk där personliga erfarenheter möter skavande normer.
I utställningen Skogen behöver att jag ser den, som innehåller både video, skulptur, tavlor och installation, tycks hon utmana allas vår trygghetsvurm genom att uppmana till irrfärder. Magnusson blottlägger den inre konflikt som präglar människor som känner en plikt att ifrågasätta det invanda. Parallellt med ansvaret att betvivla makten och vanemässiga mönster, som bara gynnar den starke, så lockar tanken om en inre ro.

2 september–29 oktober

Emelie Otterbecks (f. 1984) kärlek till fotografi bottnar i en kombination av att få arbeta med färg, form och ljus. I serien Lux har hon undersökt hur ljus bryts genom glas. När ljusets strålar bryts genom prismor och fångas med kameran, blandas nyanserna som finns i ljuset.

”I mina tidigare projekt och även i den kommersiella delen av mitt fotografi arbetar jag ofta väldigt storskaligt. Jag bygger upp miljöer i studio eller reser till platser där stora ytor och många delar ska avbildas. Det har därför varit spännande att få arbeta långt ifrån det. Att få gå in i något som är litet, gå så nära det bara går och upptäcka att det där inne finns enhel värld som vi annars inte ser.”

Emelie Otterbeck bor i Torshälla och är utbildad på Fotoskolan STHLM. Hon arbetar som kommersiell fotograf och vid sidan av det med egna konstnärliga projekt. Förra året arbetade hon, tillsammans med Östergötlands museum, fram vandringsutställningen Utgång/Hemgång vars syfte var att undersöka ungas upplevelse av (o)trygghet i det offentliga rummet.

14 januari–5 mars

Erika Nordqvist är född 1975 och uppvuxen i Rättvik. Hon är bland annat utbildad på Slade School of Art i London. Sedan några år tillbaka bor hon och är verksam i Strängnäs. Erika Nordqvist har bland annat ställt ut i London, Edinburgh och Venedig. Fram till i slutet på januari pågår hennes och Richard Johansson gemensamma utställning på galleri Colombo Arte Contemporanea i Milano.

I sina verk skildrar Erika Nordqvist ofta verkligheten omkring sig. På Ebelingmuseet kommer hon att visa kollage och teckningar.

Erika Nordqvist om sitt arbete:
"Innan det skrivna finns det ritade. Före handen och ögat lär sig kontrollera och forma strecken till an och kån och ön så tecknas det första språket. Tecknas gör det som ska kommas ihåg, beskrivas, förstås och undersökas. De första strecken är vaga, osäkra och lite skruttiga, det vita pappret märks av utsuddade misstag - borttagna men synliga, som ärr, tills linjerna håller och tåls att tro på. En process där tilliten övervinner osäkerheten och tvivlet. Att rita sig bort från det som tanken ännu inte tänkt, att rita sig till den glänta mitt i skogen som bara kan hittas”

18 mars–7 maj

Till utställningen på Ebelingmuseet ”i.e” har John Rasimus jobbat med flertalet lastpallar (träsnitt) som placerats ut på golvet. Ovanpå lastpallarna ligger högar av grafiska upplagor och provtryck, men även kartonglådor med texten Export/Import, där vissa lådor är fyllda och andra tomma. På väggen finns den klassiska Ikea-konsolen, även den tryckt med träsnittsteknik. Ovanpå hyllplanen finns grafik som vikts till former av tändsticksaskar, burkar och cigarettpaket, som efterlämningar av hantverksmän som tagit en rökpaus och lämnat skräpet på hyllan för att gå på lunch. Till sina tryck använder Rasimus MDF-skivor som han gör stämplar/ träsnittsklichéer av. MDF-klichéerna finns ofta med i utställningarna som tvådimensionella skulpturer hängande eller monterade på vägg.

Inför framtagandet av ett träsnitt blir det många skisser och teckningar. Rasimus tecknar sedan upp motivet med kol på MDF-skivan, sågar ut motivet och bearbetar det med traditionella träsnittsverktyg och linoleumkniv. Han målar duken och klipper ut schabloner för att bättra på målningen med sprayfärg på akrylmåleriet där sedan träsnittet kommer att appliceras.

Rasimus träsnitt sträcker sig ofta till formaten 2.50x 2.40 meter och då tryckta på bomullsduk, men han trycker även på papper och då formaten är mindre. Hans utställningar kan betecknas som installationer där träsnittsbaserade konstverk tar sig olika former… träsnitt viks till olika objekt som lastpallar, plankor, oljedunkar, tändsticksaskar, kartonglådor, gitarrförstärkare, burkar och böcker etc.

Konsten blir en slags filmisk scenografi och efterlämnad rekvisita. Skräphögar i sig kan vara intressanta och säga en hel del om pågående verksamhet eller någon som hänt. Saker av värde har kastats och förlorat sitt värde. För en arkeolog kan en skräphög vara rena rama informationsuppslaget om en svunnen tid där värdet inte längre är ekonomiskt utan kunskapsmässigt. Om en skräphög ställs ut på ett museum så ses den mer formmässigt där loggor, text och form blir betydelsefullt , sådant du inte ser annars utan bara passerar. Skräp ses som saker utan värde, men vad händer när man gör träsnitt/måleri och en bestämd upplaga av skräpet, då får skräphögen plötsligt ett värde, kanske ett högt penningvärde och du måste betrakta ”skräphögen” med nya ögon.

Rasimus utställningar rymmer många gånger hela den kreativa processen där allt ifrån teckningarnas utkast till färdiga målningar och skulpturer ingått. Teckningarna blir till animationer och träsnittstryck viks till objekt.

i.e. är förkortning av latin id est och översätts på engelska till ”that is”, eller svenska ”det vill säga”.Eller för att göra det enkelt så kan man se ”i.e” som en förkortning av Import/Export…

20 maj–20 augusti

Konstnären Jörgen Svensson anses vara en pionjär inom den socialpolitiska projektkonsten. Flera av hans stora projekt i samhällsrummet har blivit både stilbildande och omtalade. Bland annat organiserade han år 2000 Public Safety i Skoghall, med flera internationella samtidskonstnärer. Projektet resulterade sedan i en TV-dokumentärfilm. Jörgen Svensson har dessutom arbetat med rumsinstallationer, böcker, film, foto och musik. Han har även verkat som curator. 1995 var Jörgen Svensson rådgivare åt dåvarande kulturminister Margot Wallström och åren 1996-2000 var han professor på Konsthögskolan Valand i Göteborg och mellan åren 2002 -2006 professor vid konstakademien i Trondheim. Likt många andra konstnärer började han som målare. Till skillnad från vad många tror har han under alla år fortsatt att måla men på ett annat sätt.

Det mesta i Jörgen Svenssons konstnärskap kretsar kring hans uppväxt i en liten värmländsk bruksort. Det var en bruksort i förvandling och många i Jörgens generation gick under i droger och missbruk.. Inom måleriet sökte sig Jörgen Svensson redan i början av 1990-talet tillbaka till sina rötter som inom det estetiska handlade om konsthantverk. När Jörgen Svensson började använda kanyl istället för pensel föll mycket på plats. Parallellt med de stora projekten har hans arbete i ateljén dominerats av ett måleri som närmast liknar broderi. Det har dock sällan visats.

Innehållet i hans bilder präglas av samma frågeställningar som finns i flera av projekten, nämligen hur människor förhåller sig till varandra och sin omgivning. Där finns också intresset för vardagens absurditeter. Både hans projekt och bilder kan upplevas som humoristiska men bottnar alltid i den existentiella frågan vad det innebär att vara människa i vår tid.Jörgen har precis avslutat ett stort konstprojekt om yttrandefrihet där flera internationella konstnärer samt tolv kranskommuner till Göteborg varit inblandade. Han arbetar också med en stor skulptur/fontän för Mjölbys kommun.

2 september–29 oktober

Ebelingmuseet presenterar en tillfällig utställning med verk av Allan Ebeling. Verken är aldrig tidigare eller endast en enstaka gång visade på museet tidigare.

De flesta av verken som visas i utställningen är inlånade av privat personer, men några av verken finns i museets egna ägo. Utställningen visar på bredden i Allan Ebelings konstnärskap, med både måleri, grafik och keramik.

24–26 februari

Ulf Rehnholm har gått i Harald Bäckstrands fotspår för att ta bilder över några av de platser som finns avfotograferade i Bäckstrands arkiv. Ett arbete som har låtit honom upptäcka nya sidor av Torshälla.

Projektet visades som ett bildspel på Ebelingmuseet och är en del av firandet "Torshälla 700 år".

Utställningar 2016 och 2015

  • Berättelser i en väska
    17 maj–21 augusti

  • Bo Englund
    12 november 2016–12 februari 2017

  • Estnisk exilkonst
    16 januari–6 mars

  • Gertrud Alfredsson Gärda Möllers värld
    3 september–30 oktober

  • Hans Wigert
    21 maj–21 augusti

  • Ikaroz Made in the shade
    3 september–30 oktober

  • Joakim Ojanen Humörsvängningar
    19 mars–8 maj

  • Johanna Wulff
    16 januari–6 mars

  • Keramikmässa 2016
    10 september–18 september

  • Metin Mustafa Abbas, Sameneh Karan & Nassar Alhanoun
    16 januari–6 mars

  • Peter Johansson Landsplågor
    21 maj–21 augusti
  • Sara Lundberg Min väg är krokig
    19 mars-8 maj

  • Textil på väg – från idé till produkt
    8 april–8 maj

  • Zsuzsanna Larsson Gilice
    12 november 2016–8 januari 2017.
  • Anders Jansson Årsringar
    16 maj–23 augusti

  • Carl Anders Thorheim Les Pensées
    24 oktober 2015–3 januari 2016

  • Ditte Johansson Är vi tid?
    24 oktober 2015–3 januari 2016

  • Ebelingsmuseets konservators arbete och keramikpelaren från Stadshotellet
    16 maj–23 augusti

  • Eskilstuna folkhögkolas konstlinje i work-in-progress på Ebelingmuseet
    26 februari–5 mars

  • Hanna Stahle En plats på jorden / A place on Earth
    29 augusti–18 oktober

  • Hans Lindh
    29 augusti–18 oktober

  • Helena Roos …my love is a flower…
    14 mars–10 maj

  • Jesper Blåder
    17 januari–8 mars

  • Maria Nordin Utsnitt av en observation av en plats
    29 augusti–18 oktober

  • Nina Kerola Jag minns att jag minns - muistan muistan
    17 januari–8 mars

  • Petter Wrigstad
    14 mars–10 maj

  • Sven Möller STÖPT
    14 mars–10 maj

  • Svenskt och internationellt studioglas ur en samling
    16 maj–23 augusti